Bildkonstnären Elisa Matikainen (f. i Tammerfors) flyttade från Helsingfors till Kökar i november 2017. Matikainen har examen från Konstskolan Maa och magisterprogrammet vid Konstindustriella högskolan (Aalto-universitetet). Hon har haft flera separatutställningar, och deltagit i grupp- och samlingsutställningar både i Finland och utomlands. I sitt skapande använder hon i huvudsak olika tekniker i teckning och målning. Naturen är för Matikainen en aldrig sinande skattkammare, en källa till innerlighet, lust och förundran. Med sin poetiska handstil skapar hon ett sinneslandskap av sin omgivning där det liv som hon levt och upplevt är i rörelse och söker form, ordning och harmoni.

Arbetsprocess:

Bildskapande betyder ofta för mig att lyfta fram något stumt eller tyst, att ge det stumma, det tysta en form. Jag har lärt mig att lita på intuitionen som jag också kallar för pennans visdom. Jag hänger mig åt känslan av att det här, just här, måste vara precis så här. Att utnyttja kunskapen från det intuitiva, det undermedvetna, betyder också osäkerhet och att invänta säkerhet, det betyder att lyssna till förslag från det ofärdiga arbetet och av en tillfällighet få en insikt. Det undermedvetna är nära förknippat med allt vi är och hur vi väljer att vara. Människan vet mer än vad hon kan uttrycka i ord.

Bildskapande är ett medel och ett instrument för att finnas till i världen, att uppta rummet för sin egen tillvaro, att uppleva mening; att uttrycka sig själv på ett sätt som inte annars är synligt. Det är att finna behag i linjer och färger, spår på papper och duk. Det är ett tyst och djupt samspel mellan den inre och yttre verkligheten, det är att andas i takt med bilden. Det är en rogivande, rensande och meditativ frihet som öppnar sig då jag glömmer mig själv. Det är ett verktyg för hopp.

Jag söker sinnesfrid och ro för kroppen. Bilderna växer med mig och med tiden. Vid arbetet kan en vacker upplevelse av enhet plötsligt infinna sig, medvetandet utvidgas och jag får kontakt med någonting gott, vänligt och vist, en upplevelse som också är möjlig när jag vandrar i naturen. Steg för steg lär jag mig känna tacksamhet för den väg som jag vandrar – en väg som inte varit mitt val.

”Vi täcker universum med de teckningar som vi själva levt. De behöver inte vara exakta: det räcker med att de tonar in med vårt inre rum.”

Gaston Bachelard: Rummets poetik (La poétique de l’espace)